När vi stod på händerna i medelhavet.
Idag kom en tant in på jobbet med en Corte Ingles-kasse under armen. Min lokala mataffär i Barcelona. Blev nostalgisk.
Att två månader kan kännas som en evighet men försvinna och förminskas så fort till något som varit, för en allt längre tid sedan.
Vad gjorde jag där? Jag bodde inte, jag pluggade inte, jag jobbade inte.
Jag drack billigt vin och lagade hopkok med Moa och läste böcker och klättrade upp för berg och åt picknick på stränder och läste poesi i parker och åt pastapesto på balkongen och gick långpromenader genom stan och åt väldigt mycket glass och festade till 5 på morgonen utan att vara det minsta trött och blev lite besatt av Gaudi och gick på festival och stod på händerna i medelhavet.
THAT's the way life HAS to be, sometimes at least :)
Håller med fullständigt:D
Kram!!
(jag tror att du idealiserar lite, men det är helt okej, det är trevligt, det är fint och det betyder ju inte att det inte är sant)
Ingen idealisering, allt var precis så. Sen fanns det sämre stunder men det vill jag inte skriva om här heller:) Glad blogg ska det vara!
det var det jag menade att jag trodde. det är klart att det var underbart. men livet är alltid mer än bara underbart. det är ju det som är det bästa.
jag röstar för ett msn-samtal snart! :)
