ellepop

Den senaste veckan har jag insett en sak som jag själv är helt förundrad över att jag inte insett förrut.
Att det bara handlar om att man ska vara glad. Och trivas. Och må bra. 

Och alla de där föreställningarna om romantik och hur det ska vara och hur man ska leva bara är på låtsas. Låtsaskyssar och låtsasromantik. Någonting som  bara förstör och får oss att må dåligt. För det är inte det som spelar någon roll. Det ska inte vara som på film eller i böcker eller reklam. Det finns inga förhållanden som ser likadana ut, även om det är precis det folk strävar efter när normen bestämmer. Alla dessa jämförelser.

Medans det som egentligen spelar någon roll är vad man själv bryr sig om. Det handlar inte om vem som får flest blommor, flest antal middagar serverade, flest överraskningar eller pussar på munnen. Det handlar om vardagsromantik. Det som ingen annan ser.

Att jag får all Daniels tid, fastän han inte har någon tid.

Men anledningen till att jag blir irriterad är inte att jag insett detta och ser ner på de som inte fattat det. Det är en rätt enkel sak att komma fram till, egentligen. Har bara inte tänkt på det förrut. Jag blir irriterad för att det fortfarande finns kvar i mitt huvud och kommer stanna där. För en sådan sak går inte att få bort. Jag är bara glad att jag blivit medveten om det.

Hur fick jag denna insikten? Hur kom jag fram till detta? Fem anledningar.
1. Dekadens och långa sangriasamtal på en balkong i Barcelona.
2. Revolutionary Road. Filmen och boken. 
3. Kafka på Stranden. Insikt på insikt om att varje liv är magiskt. Murakami i allmänhet faktiskt. 
4. Bitterfittan. Ja, jag läste den och ja, den var ganska så bra. 
5. Bob Hansson. Han har ganska mycket med saken att göra.

Dessutom.. (fast det kanske vi kan ta i ett annat inlägg?) har jag insett massa andra viktiga saker om mig själv. Men vi tar det senare.

Då hoppar vi vidare tycker jag. Här kommer en bild på mina, Daniels och John Vanderslice's fötter:

Och här har vi honom.

Vi satt ner på golvet längst fram och drack kopparberg. 
Men han spelade inte White dove. Och inte Parade. Så jag blev ganska besviken och småsur.
Men han var riktigt bra ändå.

Nu ska jag snart ta mig upp. Ätit frukost i sängen. Daniel sitter och mimar till 80-talspop. Jag är ledig idag!
Så jag ska kolla på tv och äta tzatsiki och fyllda minipaprikor med haloumi och Ben & Jerry's och allmänt tisdagsmysa.  
Det är vad jag känner för och så kommer det bli.

Kram på er!