Water Lane
Tappat bort lösenordet till min gamla blogg (snufkin.blogg.se) och typerna vägrar säga vad det är så tänkte istället: jag skapar en ny. Nya tider, nya idéer. Och dessutom har det gått en väldans tid. Jag sitter i skrivande stund på en madrass på Water Lane, York och har precis läst en stund om grekisk politik och statsskick på 400 talet f.Kr. Ångest. Varför valde jag en så totalt ointressant kurs? Kan man kanske fråga sig. JO. Jag vill läsa om Galilei. (tänkte att kanske finns det fler saker som är intressanta, inte än iaf.) Men, Galilei lär väl poppa upp nångång sådär runt april så. Tills dess är det bara att "go with the flow", låtsas att jag är superintresserad av politik och att jag förstår ett uns av vad de snackar om på webblektionerna.
Förresten- tänker jag såhär när jag sitter i York och väntar på ett tåg som ska ta mig sisådär 100 mil högre upp i landet- kanske är min mening, mitt mål, syfte med livet att resa runt tills jag hittar en plats jag inte längtar bort ifrån. Själv tycker jag för närvarande att jag gjort det lite komplicerat för mig själv. Lämnade barndomshemmet (mitt hörn av vardagsrummet) för att bege mig till ett potentiellt framtida hem och därifrån vidare till förra årets hem. Vart sjuttan hör jag hemma, om än just nu? I alla fall, nu har jag valt distanskurs (kunde ju tagit nån lite lättare) för att kunna resa runt och tappa bort mig lite till. Kanske-någon-liten-resa-till-Skottland-eller-varsomhelst-annars-grej. Kanske kommer jag tillbaks till York om ett litet tag, eller stjärnskådar lite i Uppsala såhär innan våren hinner komma. Eller hälsar på min morfar. Sådana saker.
Nu ska jag i alla fall packa, städa upp litegrann, såsmåningom gå in till stan, köpa bean wrap på Mark's and Spencer. Möta upp Linnea och kanske sitta en stund på "still travelling" bänken, våran bänk, på tågstationen. Världens finaste.
...och resan fortsätter.
du är härlig du! det är rätta takterna, håll skenet uppe och fortsätt framåt...
och att höra hemma. inte är det lätt. känns som en evig diskussionen det där, eller hur? det är så motsägelsefullt i sig att längta till den plats där man inte längre längtar bort.
(varmt välkommen till uppsala att skåda stjärnor :))
Tack:) vore jättekul. Velat stjärnskåda sen jag var typ 7, allvarligt talat! pappa sa att han skulle ta med mig på det men det blev liksom aldrig av. Ja nu ska skenet hållas uppe. På försök. Men jag ska på allvar börja blogga iaf:)
Klart att du kommer tillbaka! "Still traveling" reser jag också fortfarande? Jag har ju trots allt inte rört på mig mycket det senaste året...
äh:) men det är så fint, står ju på bänken. men visst är du på resa, borta från hemlandet och allt!
